Det normala jobbet

Ja det var nu längesen jag hade tid att fundera över livet.

Hästarna och det normala jobbet tar sitt så det blir inte tid till att sitta vid datorn och öppna hjärtat.

Senaste två veckorna har jag varit på kurs i Östersund på F4.

Konstaterade att jag lärde mej något trots att jag hade bestämt mej för att jag redan kunde allt.

Det gällde polisens grundläggande taktiska förhållningssätt GTF. Det var nyttiga nyheter för en i yrket gammal polis, (i hjärtat ung).

Jag är verkligen glad över att jag upplevde kursen som givande eftersom jag gick in i den med vissheten om att jag kunde allt, eller åtminstone trodde att jag kunde allt.

Nu har det tillkommit kunskap sedan 1973 och det upplvede jag tydligt.

De som gått skolan på senare tid hade kunskap som jag inte hade varit i närheten av.

Då ska man också veta och förstå att detta är viktig kunskap om man vill leva vidare efter ett ingripande. Det kan helt enkelt vara skillnaden mellan liv och död. Jag är säker efter att ha genomgått denna kurs. Sen är jag lite besviken på mej själv eftersom jag hade svårt att anamma de ord som användes. Det är väl åldern förståss.

Jag förstår dock andemeningen fullt ut och jag är beredd till 100% att anpassa mej.

Sedan var det underbart att träffa så många underbara människor.

Vi blev uppdelade på två grupper, nr 1 och nr 2.

Jag tillhörde nummer två.

Vi höll ihop i vått och torrt i två veckor, och gissa om vi blev sammansvetsade.

Jag undrar om kanske alla upplevde likadant men jag blev barnsligt förtjust i alla i vår grupp, man som kvinna, yngre som äldre.

Vi satt dagarna i ända och skrev ner det som sades från lärarhåll. Dessutom så genomförde vi övningar ute. Då gällde det stoppande av fordon och vägspärr.

Vi jobbade tillsammans som om vi inte gjort annat.

Det var så givande , ja absolut den bästa kurs jag varit på.

Det beror tror jag på att vi hade väldigt bra föreläsare samt att gruppen var väldigt väl sammansatt.

Innan kursen tänkte jag att hur ska jag stå ut i två veckor, och nu efteråt känns bara tomhet efter att ha mist så fina kurskamrater.

Det är nämligen så att de som gick på kursen kom från vitt skilda håll, t.o.m så långt bortifrån som Uppsala. Det är ju normalt sådana som man sedan aldrig mer kommer att träffa.

Man får en klump i halsen när man bara tänker på det.

På morgonen innan jag stack iväg till F4 så sprang jag med vatten till hästarna i hagen och sedan på kvällen när jag kom hem sprang jag ibland ut med ficklampan och kollade när inte hustrun var hemma och skötte om.

Hade ju lite otur för det var ju ner mot 30 grader kallt just dessa veckor så man blev ju lite extra orolig, men hästarna verkade bara må bra trots den stränga kylan. Dom har ju fri tillgång på mat vilket syns på deras fettlager.

Har inte ridit dom på en tid nu eftersom jag inte vill att dom ska bli blöta och kanske sedan behöva frysa. Vi inväntar mildare tider.